Paltsmeten gled smidigt ner i den varma grytan på spisen. Jag satt uppflugen på kökssoffan i köket med de randiga trasmattorna och frågade Nanna hur man gör, medan min kompis ställde fram pippari och Nanna hämtade kall mjölk. Vi var i Järvis själva, på semester hos min kompis morföräldrar. Det var roligt, ibland fick vi gräva upp potatis och dom är av en särskilt bra sort där. Man fick lära sig sånger på Meänkieli. Jag fattade inte orden, men sjöng glatt ändå. Vi var en tvärhand.
Så var det då dessa Pippari. Eller Kangoskakor, som dom heter. Fast jag säg Pippari. Dom är enkla i grunden, men det är i det enkla magin finns. Smör, socker, vetemjöl och lite hjorthornssalt och de där små hemliga knepen som gör att de blir precis rätt konsistens utan att smulas sönder.
Man kan nästan höra hur kakorna berättar sin historia, generationer av starka händer som knådat, kavlat och gräddat. En dag i somras fick jag äran att möta en äkta ättling till upphovskvinnan av Kangoskakan. Jag hade tjatat, nåväl starkt föreslagit, för min kompis Sofie att vi skulle åka till Kangos på våran roadtrip. Det krävdes ingen övertalning alls. Vi for dit, jag började fråga runt (som vanligt) och abrakadabra! som ett mirakel fanns det Kangoskakor att köpa på idrottsplatsen. Vi informerades att det fanns på affären också, dom var lite annorlunda. Beror på vad en gillar. Vi tog Hjördis till affären, men där var det slut! Men personalen hjälpte oss att ringa bagerskan. Och kan ni tro, vi fick komma förbi och hon bjöd på kaffe och berättade historian om Kangoskakan. Gun är nämligen 5:e generationen sedan Maja Uusitalo som uppfann kakan en dag när hon saknade andra jäsmedel och löste det med hjorthornssalt. Det var stort för mig och Sofie att få fika vid hennes köksbord. Tack så jättemycket Gun!
Det blev så mycket kärlek som vällde upp av att besöka Torndalen igen. Kiitos.
Är så tacksam för att ha fått ta del av Er kultur sedan vi var små.
Har du smakat Kangoskakor? Vad tyckte du?
Rakastan♥️
