Visste du att blåbär smakar olika beroende på om skvattram växer intill? Det visste inte jag heller, tills en gammal dam i Provence visade mig hur man verkligen lyssnar på naturen och översätter det till smaker. Och dofter.
Varje plats har en smak, eller flera. På franska kallas det terroir, på svenska jordmån. Men det är mer än så.
Under min studietid arbetade jag ett par månader på en vingård i Draguignan, Provence. Jag gjorde allt från ebourgeonnage och provningar till att tappa upp vin åt kunder och försökte svara i telefon så gott jag kunde. ”Rabiega vin Bonjour!”
De tillverkade flera fina viner, men det som satte djupast spår var ändå människorna: damerna och herrarna i vingården som delade sin platsbaserade kunskap om örter, jord och växtplatsens påverkan på smaken. De påminde mig om min mormor och morfar i Porjus, Sápmi, som levde med samma självklara förståelse för naturen omkring dem.
När jag kom hem började jag uppmärksamma samma mönster i våra råvaror. Jag ville förstå hur växtplats, årstid och tradition påverkar smak, inte som abstrakta teorier, utan genom samiska matsystem och den kunskap jag har fått i arv. Det ledde till att jag forskade vidare på universitetet och utvecklade en praktisk workshop om platsbaserad matlagning och kunskapsöverföring, som vi kallade Sápmi terroir. En metod att visa hur (mina iaf, jag kan int prata för alla) samiska matsystem och jordmånskunskap är djupt kopplade till landskap och identitet.
Utsikt över Arjeplogs vackra fjällvärld.
Ungdomarna i Sáminourra, den Samiska ungdomsorganisationen hörde av sig och ville laga mat tillsammans på sitt årsmöte, och vi gjorde det till verklighet. Här är några bilder från vår gemensamma workshop i Arjeplog i maj 2025. Jag hann inte fota mycket, och jag vill att alla ska kunna slappna av utan kameror när vi arbetar, men här är en smygkik på deras konstverk: samiska snackbrädor och prayer flags av återvunna lakan.
Samisk snacksbräda till dansen.
Vi var ungefär 70 personer på fyra workshops, och de timmarna bär jag med mig i hjärtat. Så fint att ses allihopa och även återse småkockarna från Áhkkus mat som nu blivit tonåringar, och att koka blodpalt vid Hornavan i ihållande isblåst.
Konstverken fladdrade i vinden. He blåste på Hornavan denna dag.
Renköttet bär på vad renen ätit. Höstslaktat och vinterslaktat är två olika smaker. Fågel från toppjakt på skidor är något helt annat än höstfågel. Allt hör ihop.
Köttsoppa på elden med klimp och varm gahkkú, samisk mjukkaka. Jag vet, det är lite för mycket grönsaker, men jag gillar purjolök, morötter och potatis i soppan.
Jag hoppas att ni fick med er något allihopa som var med. Om inte annat fick vi dela en stund tillsammans vid lägerelden med varm, äkta ahkku gáhkku och smör som smälter mellan fingrarna. Ni ska ha tack! Tack också chefen Professor Danielle Wilde på Designhögskolan i Umeå som möjliggjorde detta. Jag jobbade ju där i ett forskningsprojekt, som ännu pågår för patienterna och personal ute på olika sjukhus där de dricker morotsjuice varje dag under ett år i den kliniska delen, men min projektanställning var för en viss del, som nu är klar för en tid sedan.
Men jag är ju lite nyfiken.
Har du något starkt matminne, något som fick tiden att stanna eller hjärtat att klappa lite extra?
Ha en fin vecka allihopa!
Ps. Det blir lite sporadiskt uppdaterat här pga lär mig nytt jobb, reser endel och det. Ska berätta mer längre fram!
